Mindre än summan av sina delar
Singularity – recension
Publicerad: 2010-07-03
I Singularity hittade ryssarna på 50-talet ett nytt ämne kallat E99 med en oerhörd energipotential. En försöksanläggning byggdes men efter en katastrofal olycka stängdes den abrupt. År 2010 registrerar en amerikansk satellit en strålningspuls från området och skickar in en grupp elitsoldater. Helikoptern kraschar på vägen och så blir man ensam kvar i den mystiska anläggningen där personalen och deras försöksdjur har muterats till zombieliknande monster. Det här kan låta misstänkt välbekant för skjutspelsveteraner, vilket så klart beror på att det är samma historia som har återanvänts ända sedan Doom.
Spelmekaniskt är Singularity ett hopplock av funktioner och koncept som man snott från olika håll, i synnerhet Bioshock, Half-Life 2 och FEAR. Dessutom används billiga trick för att hålla trycket uppe på ett sätt som känns djupt omodernt. Spelaren kontrolleras framför allt genom en ständigt snål tillgång på förbandslådor och magasin, en metod som blev föråldrad någonstans mellan Doom 2 och Half-Life. Vidare så är monstren stenkorkade och man måste skjuta dem femton gånger innan de dör, ett annat anakronistiskt trick för att skapa ”utmaning” på artificiell väg.
Banorna är strikt linjära och alla händelser förutbestämda. Ibland serveras något som kallas för ”fysiska pussel” men som mest består i att det inte finns någon karta och det därför är oklart var man ska ta vägen. Snart får man hjälp av en mystisk tjej som ger en tips via radio, ett grepp som har känts utslitet ända sedan Far Cry. Ibland stöter man på spökscener som kallas ”tidsekon” och som visar tidigare händelser, vilket är snott direkt ur FEAR (som dock gjorde det mycket bättre). Man hittar bandspelare och lappar som forskningsstationens personal har lämnat, precis som i Bioshock, men de behöver man inte bekymra sig med eftersom de inte har något värdefullt att säga. Kort sagt är det inte ett spår av innovation i den grundläggande spelmotorn och själva skjutandet känns aldrig speciellt upphetsande. Istället måste Singularity helt och hållet leva på sin gimmick som är manipulation av tiden.
Tidsmanipuleraren består av en handske som har flera funktioner. Förutom en kraftig stötvåg kan den också föryngra och återställa vissa saker. Det innebär att utrustning som åldrats och gått sönder sedan 1955 blir som nya igen när man skjuter dem med tidsmanicken. På det sättet kan man reparera trappor som rasat, fixa strömbrytare som gått sönder eller rensa upp korridorer där taket fallit in. Tyvärr funkar det inte på allting utan bara på just de saker man är tänkt att kunna reparera. Det går också att föråldra fiender med väntat resultat. Slutligen kan man på vissa ställen öppna en spricka i tiden, genom vilken man kan förflytta sig till 1955 respektive till nutid.
Tidsfunktionerna är hyfsat roliga i början. Tyvärr avtar glädjen då man inser att manipulationerna, som i teorin öppnar spännande taktiska möjligheter, i själva verket mest är spel för galleriet. Här är ett exempel: man kanske hittar en dörrkontakt som är trasig och innan man kan öppna dörren måste man ”föryngra” och därmed reparera kontakten. Det enda man egentligen har åstadkommit är alltså att det tar två knapptryckningar istället för en att öppna dörren.
Detsamma gäller hoppen mellan 1955 och nutid som i praktiken bara är dörrar mellan banor där allt är trasigt och man slåss med monster samt banor där allting är helt och man slåss med ryska soldater. En del val man gör i 1955 påverkar visserligen hur saker ser ut i nutid, men det är inga viktiga beslut man får ta och historien löper på linjärt oavsett ens handlingar. Med andra ord är det mest frågan om utanpåverk och inte om en genuint innovativ spelmekanik. Som kuriosa kan nämnas att historien inte har något med singulariteter att göra, vare sig i kosmologisk eller i matematisk betydelse. Med andra ord har man bara tagit namnet ur luften för att det lät häftigt, vilket är symptomatiskt för hela spelet.
Singularity lider av exakt samma problem som exempelvis Timeshift och Fracture, nämligen att det i grunden är ett avslaget skjutspel som står och faller med en enda spelmekanisk funktion. Precis som i dessa två titlar är kruxet att nyhetens behag snart avtar och då finns inget att falla tillbaka på. Visst finns det en del goda sidor, som en och annan bana där man gjort något roligt med tidsförskjutningarna, men de stunderna är få och det är på tok för mycket harvande emellan dem. Trots att man plagierat en lång radda klassiker förblir Singularity mindre än summan av sina delar och kan bara rekommenderas till riktiga storätare av skjutspelsgenren. Men även de gör bäst i att vänta tills det hamnar i reakorgen.
Steve Danielsson
Produktfakta – Singularity
Ålder
MaD 2010-07-31 07:15:28
En otroligt positiv överraskning som påminner en hel del om Bioshock. Enda egentliga minuset är att det är ganska kort och att inledningen är lite seg men annars är det en resa du definitivt inte vill missa. Stark 4, mycket stark.
Anmäl