Dra snabbt, rid fort och se aldrig tillbaka

Red Dead Redemption – recension

Publicerad: 2010-06-29

Vilda västernspel är en genre som för alltid verkar dömd till att stå vid sidan av. Då och då släpps det ett spel, men det är synd att säga att det finns mycket att välja på. Red Dead Revolver kom 2004 och fick blandad kritik. Nu är det dags för den fristående uppföljaren Redemption som även den kommer från utvecklingsstudion Rockstar, annars mest kända för Grand Theft Autoserien. I Red Dead Redemption får man ta rollen av John Marston som under vilda västerns sista dagar ger sig av för att reda upp sitt mörka förflutna.

I grunden är Redemption ett öppet, uppdragsbaserat spel med samma stuk som GTA. Det finns huvuduppdrag som leder berättelsen vidare och sidouppdrag som ger fördelar men dessutom kan man interagera fritt med många situationer i världen. Exempelvis kanske man rider förbi en diligens som blir rånad, någon som blir bestulen eller ett fyllo som misshandlar en hora utanför salonen. Lyckas man förhindra ett sådant brott så får man belöning, men det är inga formella uppdrag utan bara en möjlighet att blanda sig i om man vill. Spelmekaniken är mestadels smidig och fri från frustrerande element. En del saker kräver lite tillvänjning men så snart man är varm i sadeln så flyter det på fint.

Totalt sett är det imponerande friktionsfritt med tanke på alla varierade aktiviteter. Förutom det obligatoriska skjutandet får man nämligen chansen att göra det mesta en cowboy ska göra. Det inkluderar att driva boskap, fånga vildhästar med lasso, supa till eller varför inte släpa en buse efter hästen. Det finns massor av jobb man kan ta för att tjäna en slant, exempelvis att jaga, spela kort, fånga efterlysta banditer, delta i tävlingar, bli nattvakt eller rida in hästar. Mångfalden av aktiviteter och den sömlösa flexibiliteten gör mycket för att upprätthålla känslan av att man är en fri själ i vilda västern. Den illusionen spricker väldig sällan.

Heder och berömmelse är två värden som stiger och sjunker beroende på ens handlingar. Bägge två påverkar hur folk agerar mot en och vad man råkar ut för. Gör man goda handlingar stiger ens heder, vilket gör folk vänligt stämda medan onda handlingar får folk att bli allt räddare för en. Berömmelsen för på samma sätt med sig fördelar men också nackdelar, exempelvis att allt fler och bättre revolvermän utmanar en på duell när man har gjort sig ett namn. En kul detalj är att man som kändis kan läsa om sina bravader i senaste numret av dagstidningen. I teorin går det valfritt att spela som god hjälte eller som en riktig buse, men i praktiken är det svårt att klara sig igenom hela historien om man bara beter sig som ett svin. Exempelvis finns det ofta fördelar med att inte ha ihjäl folk eftersom belöningarna blir större för att fånga levande busar och liknande.

Utseendemässigt finns det ingenting att klaga på, det här är ett mycket snyggt spel. Hästar spelar naturligtvis en central roll och Redemption hanterar den biten på ett föredömligt vis. Djuren rör sig bättre än i något annat spel hittills och animationerna är fantastiska. Detsamma gäller vilda djur man ser på prärien, från kaniner till pumor och björnar. Terrängen och miljöerna är detaljerade och levande. Man har noggrant och i varje detalj försökt efterlikna regissören Sergio Leones gamla ”spagettivästern” från 60-talet. Det gäller allting från landskapet och de dammiga städerna till klädstilar och uppdragstyper. Pausskärmen använder till och med samma monokromt röda stil som Leone körde med som vinjett i sina filmer. Den som kan sina gamla Clintan lär le igenkännande mer än en gång.

Spelets andra konstnärliga värden är överlag bra. Röstskådespeleriet är förträffligt och dialogen är välskriven. Det är gott om intressanta och trovärdiga figurer i birollerna. Manuset är däremot svagare än de andra bitarna, historien rör sig lite ryckigt och det finns några lösa tåtar. Detsamma gäller hjälten som visserligen inte är någon katastrof, men som aldrig kommer i närheten av Clint Eastwoods eller Lee Van Cleefs oförglömliga revolvermän.

Om man ska vara hård så lyckas Red Dead Redemption inte riktigt nå upp till de västernfilmer det försöker efterlikna. Spelet är lite för fritt och löst hållet för att återskapa den dramatiska rytm som spagettivästernfilmerna bjöd på. Men det förhindrar inte att Redemption är ett förstklassigt cowboyspel och utan tvekan det vassaste hittills i genren. De många och varierade aktiviteterna, den smidiga spelmekaniken och de utmärkta mjuka värdena betyder många timmars njutbar underhållning. Red Dead Redemption är ett starkt rekommenderat köp för alla som någonsin drömt om att spänna på sig en sexskjutare och rida bort i solnedgången.

Steve Danielsson