Kraschlandning för järnmannen

Iron Man 2 – recension

Publicerad: 2010-05-12

En ny Iron Man-film innebär naturligtvis att det också kommer ett nytt spel. Robert Downey Jr har lånat sitt utseende till spelets Tony Stark men röstskådespelar honom inte. Det gör däremot Samuel L. Jackson och Don Cheadle med sina figurer. Historien i spelet tar plats efter filmens handling och även om man kan ha förståelse för att spelmakarna vill ha lite svängrum så innebär det tyvärr att filmens paradnummer helt enkelt inte finns med. Framför allt så lyser Mickey Rourkes häftiga elaking Whiplash med sin frånvaro vilket är synd.

Spelmekaniskt handlar det om att skjuta fiender med dräkternas många vapensystem och ibland slåss med sina stålskodda nävar. Skjutandet fungerar hyfsat men känns oinspirerat, man låser helt enkelt på ett mål, skjuter och upprepar. Det blir inte bättre av att det automatiska målsystem är stenkorkat och att figuren automatiskt vänder sig mot det närmaste målet, vilket oftast inte är det man helst vill skjuta på. Vapnen är många men saknar en egen karaktär och framför allt ger de ingen känsla av kraftfullhet. Flygandet är en oerhörd besvikelse eftersom fartkänslan är obefintlig och man mest svävar omkring i maklig takt. Det här är i stark kontrast till det förra spelet som var mer av ett flygspel. Fienderna består huvudsakligen av helikoptrar, stridsvagnar och robotar vilket får hela rasket att kännas mer som ett arkadspel från 80-talet än som ett modernt superhjältespel.

Mellan uppdragen befinner man sig i högkvarteret där man kan starta forskningsprojekt för att utveckla nya prylar, uppgradera och modifiera sina dräkter samt tillverka vapen och ammunition. Det här låter naturligtvis inte dumt eftersom filmerna handlar en hel del om Tony Starks finurliga uppfinningar och det är en funktion som saknades i det första spelet. Men konceptet kapsejsar nästan omedelbart av flera skäl. Uppgraderingarna är helt linjära, det är knöligt att hantera dräktdesignen och i slutänden blir pulandet med utrustningen mer ett nödvändigt ont än av ett lustfyllt nöje. Den extra nya dräkten War Machine kan inte heller rädda spelet eftersom den i princip erbjuder samma ointressanta upplevelse som den vanliga Iron Man-dräkten.

Nu för tiden ser de allra flesta spel bra ut, åtminstone rent tekniskt, och därför är det förvånande att Iron Man 2 lyckas vara så fult. På nära håll har figurerna taggigt lågupplösta texturer, kantutjämningen är nästan obefintlig och miljöerna är gammalmodigt platta i ljussättningen. Förmodligen beror detta på att man inte lagt tillräckligt med energi på att anpassa spelet till de olika plattformarna utan bara låtit den minsta gemensamma nämnaren få sätta ribban. Videosekvenserna är ännu värre, de är förinspelade och dessutom lågupplösta varför skillnaden mellan film och spelsekvens blir störande uppenbar på en HDTV.

Iron Man-spelet som släpptes i den första filmens släptåg saknade visserligen bredd men var ett solitt och hyfsat snyggt actionspel. Tvåan är i princip tvärt om för det har gott om funktioner och uppgraderingar men är fult och svårhanterligt. Det går bara inte att med gott samvete vara snäll mot det här spelet. Iron Man 2 är ett nästan totalt misslyckande som inte kan stå på egna ben, inte kan förmedla filmens känsla och med undantag av ett par klassiska dräkter inte har någonting med serietidningen att göra. Den här kraschlandningen bör även fanatiska Iron Man-entusiaster hoppa över.

Steve Danielsson