Stämningsfylld rysk dystopi

Metro 2033 – recension

Publicerad: 2010-03-31

Metro 2033 baseras på den ryske författaren Dmitrij Gluchovskijs roman med samma namn. Historien utspelas i efterdyningarna till ett globalt kärnvapenkrig där Moskvas befolkning har tvingats ned i tunnelbanan för att överleva. På den radioaktiva ytan lever mutanter och under ytan finns människorna, som alltid både goda och onda. Liksom i boken följer spelet den unge Artyom som tvingas ut på en odyssé genom den förödda staden i ett försök att rädda befolkningen i sin hemstation.

Spelmekaniskt följer man det format för manusdrivna skjutspel som etablerades av Half-life. Banorna knyts samman av videosekvenser som för historien framåt och däremellan samlar man vapen, ammunition och prylar. Men Metro har också en del ovanliga finesser som berikar upplevelsen. Oftast gäller det att smyga, hålla sig i mörkret och undvika att föra oväsen. Till sin hjälp har man en pannlampa och så småningom mörkersiktmedel som måste laddas upp med en handdynamo. Alltså gäller det att tajma sina uppladdningar så det finns ström när det bäst behövs. Då man går upp på ytan eller kommer in i ett område med giftig gas behöver man använda sin skyddsmask och ha tillräckligt med fräscha filter i bagaget. Eftersom masken kan skadas i strider gäller det att komma ihåg att ta av den när den inte behövs.

Vapenarsenalen är begränsad men spännande. De flesta skjutjärnen är mer eller mindre kackiga hembyggen och det finns en del specialare som pneumatiska vapen där effektiviteten beror på hur mycket tryck man har pumpat upp. Slutligen används förkrigsammunition som pengar. Eftersom kvaliteten på den ammunition som tillverkas av tunnelbanans invånare är mycket lägre så har man valet att antingen byta in finskotten mot fler men sämre kulor eller bokstavligen skjuta pengar på fienden. Alla dessa funktioner tjänar till att uppmuntra spelaren att tänka framåt, göra strategiska val och hushålla med sina resurser. Själva striderna är intensiva och snabba varför det här är ett skjutspel för ”tänkande” spelare. Att springa rätt på och skjuta vilt är inte en fungerande taktik.

Scenografin är utmärkt med fantastiskt väldesignade och atmosfäriska miljöer. Mycket utspelas i tunnelbanan men banorna är så detaljerade och kärleksfullt utformade att till och med de grå stationerna blir något njutbart. När man är på ytan bjuds man på ödsliga och ibland mycket vackra vyer. Utan att vräka på med effekter så har man skapat en härligt dystopisk värld där ljud, ljus och rök används på ett skickligt sätt. Banorna är i grunden linjära men så stora, komplexa och varierade att de aldrig känns som snitslade banor. Det finns utrymme för att utforska och snoka efter godbitar i hörnen. Kampanjen varvar uppdrag på ytan med farliga promenader mellan tunnelbanestationerna och lugnare sekvenser i stationernas relativa säkerhet.

Gluchovskijs berättelse är inte direkt Strindberg, men såväl historien som dialogen ligger långt över vad de flesta spelutvecklare lyckas knåpa ihop själva. Berättelsen har en vagt politisk överton men utan att skriva spelaren på näsan. Beskrivningen av hur människorna inte ens klarar av att hålla sams efter att deras värld slagits i spillror av kärnvapenkriget ligger på gränsen till cynism men räddas av den ödmjuke hjälten. Istället för att ösa på med bravur och stordåd så är Artyom inte mer än en människa som försöker ta sig fram och överleva både fysiskt och moraliskt. Därmed har Metro 2033 substans och en trovärdighet som motiverar och ger spelupplevelsen liv. Röstskådespeleri och regi är också av utmärkt kvalitet.

Baksidan är att en del uppdrag mest känns som problem att hitta rätt lösning på. Man tvingas helt enkelt spela om vissa sekvenser innan man lyckas fundera ut vad man ska göra. Det är ingen katastrof men stör flödet en smula. Dessutom känns det synd att spelet inte tar ett lite större grepp. Det här är en intressant spelvärld och man skulle vilja se mer av i form av en öppnare speldesign. Samtidigt är det bra att man inte bitit av mer än man kan svälja. Metro 2033 lyckas mycket väl i sina ambitioner och kvalitet slår i detta fall kvantitet.

Metro 2033 är ett stämningsfyllt, vackert och mycket tillfredsställande skjutspel som berättar en intressant och medryckande historia. Den traditionella speldesignen till trots sticker det ut som en ovanligt minnesvärd skapelse i denna ofta alltför statiska genre. Det känns genuint ryskt utan att bli klichéer och det lyckas fantastiskt väl i sin ambition att göra spel av en modern sciencefictionroman. Metro 2033 är därför mindre lämpligt för tävlingsinriktade skjutspelsfanatiker men det rekommenderas varmt till alla som gillar manusdriven action och dystopiska framtidshistorier.

Steve Danielsson