Vackert men defensivt

Battlefield Bad Company 2 – recension

Publicerad: 2010-03-11

Bad Company var Battlefieldseriens första titel som fokuserade på singelspel och berättade en historia. Resultatet var mycket lyckat och man fick följa kompani B som var en slags avstjälpningsplats för arméns rötägg under spelets fiktiva storkrig. I tvåan återser man de udda huvudpersonerna men denna gång rekryteras de av underrättelsetjänsten och skickas ut på ett skumt uppdrag med löfte om att få åka hem ifall de lyckas. Därmed är det dags att trycka i ett nytt magasin och knäppa av säkringen för en ny förstörelsefest.

Kampanjen är linjär och består av raka uppdrag. Man lotsas på traditionellt vis längs en snitslad bana i kontrast mot ettans öppnare landskap. Det är dock ingen katastrof eftersom miljöerna är osedvanligt väldesignade. Det känns rörigt på ett trovärdigt sätt och man har öst på med damm, rök och snöyra för att begränsa sikten och göra det hela mer levande. Med jämna mellanrum kommer en specialbana där man skjuter med ett fast vapen eller kör ett fordon men de sekvenserna är så korta att de vare sig blir irriterande eller känns som utfyllnad. Filmsekvenserna liksom actionscenerna är genomgående bra och ibland mycket dramatiska. Onlinelägena är utmärkta, klart bättre än de flesta skjutspel med singelspelarfokus, som man kan förvänta sig då spelet heter Battlefield.

De förstörbara miljöerna som var ettans dragplåster finns naturligtvis kvar och har dessutom vässats ytterligare. Olika material går sönder olika lätt och till skillnad från föregångaren kan man nu få byggnader att kollapsa totalt. Den primitiva glädjen i att ha sönder saker och se dem falla ihop är därför intakt och ibland kan man använda byggnaderna som vapen. Men det är inte bara en tillgång för spelaren eftersom fiendens eld har samma effekt, det gäller alltså att röra på fötterna när huset man tar skydd i börjar knaka i fogarna. Själva bandesignen kompletterar dessutom de förstörbara husen bättre, i ettan såg det lite ut som att husen ställts ut på en platt bana men tvåans rörigare miljöer får det att kännas naturligare. Vid onlinespel ger de förstörbara husen en extra krydda då det medger strategisk eldgivning mot byggnader eller skottfältsröjning.

Det första Bad Company hade en helt egen stil, mycket tack vare historien som påminde om Kelly’s Hjältar och som verkligen stack ut bland alla identiska skjutspel. Tyvärr gäller det inte tvåan som känns på tok för välbekant. Dialogen är visserligen lika fyndig som förut men istället för att fortsätta vara annorlunda har man rättat in sig i ledet och serverar det vanliga tramset om att rädda USA undan massförstörelsevapen. De desillusionerade antihjältarna från ettan förvandlas till patriotiska standardhjältar och Bad Company blir samtidigt ett vanligt skjutspel. Man kan spekulera i att det är EA:s marknadsföringsavdelning som har dragit i tyglarna för när varumärket Bad Company har fått ett eget värde så blir säkra kort viktigare än originalitet. Det är lite synd och absolut ett halvt steg tillbaka.

Men detta till trots så är Bad Company 2 ändå ett tekniskt förstklassigt, mycket snyggt och väldesignat militärt skjutspel. Det är ett praktexempel på hur man ”ska” göra en uppföljare med minsta möjliga affärsrisk, men just därför är det inte heller speciellt kreativt. Framför allt så har en hel del av humorn har överlevt och de förstörbara miljöerna har bara blivit bättre. Så länge man alltså håller förväntningarna på jorden så ger alltså Bad Company 2 utmärkt valuta för pengarna och är ett rekommenderat köp för alla skjutspelsfans.

Steve Danielsson