Snäll och färgglad ondska

Darksiders – recension

Publicerad: 2010-01-13

Spel med religiöst tema är inget nytt och på senare tid har det blivit trendigt att vända på steken och låta oss spela onda istället för goda. Andra aktuella titlar som Dante’s Inferno och Bayonetta bjuder på samma ingredienser om än i olika proportioner. Darksiders vill ta tanken ytterligare ett steg eftersom ens alter ego inte är någon mindre än en av apokalypsens fyra ryttare. Med andra ord står man vid världens slut då spelet börjar och får därför slåss mot alla möjliga monster inklusive änglar och djävlar. Den nominella ondskan till trots så tas tack och lov inget av detta på något större allvar.

Spelmekaniskt har Darksiders egentligen inte någonting nytt att komma med alls. Det är i grunden ett snabbfotat men enkelt actionspel med ett ytterst traditionellt upplägg, linjära banor, bossfiender, uppgraderingar och allt annat som genren har bjudit på sedan urminnes tider. Men man har inte stannat vid detta utan har fortsatt att låna in eller sno saker från alla möjliga håll. Spelmekaniskt för det närmst tankarna till Kingdom under fire men utan det hysteriska prylsamlandet. I fråga om rytm och spelstil påminner det mer om God of war, men det finns också lite klättrande i stil med Prince of Persia, en smula äventyrsmässigt utforskande med fysiska pussel, möjligheten att sväva, miniuppdrag och massor av andra detaljer som känns mer eller mindre välbekanta.

Hela rasket är dock förenklat och synnerligen strömlinjeformat. Själva striderna kan visserligen vara utmanande, men man behöver sällan stanna upp och fundera över saker. Utvecklarna har medvetet gjort saker tydliga, när man exempelvis kan utföra en specialfunktion så visas knappen man ska trycka på över fienden. Kombinationsattacker är enkla och stridssystemet kräver inte någon större fingertoppskänsla eller tajming på det sätt som exempelvis Bayonetta gör. Här går det bra att bara hamra och fajternas tempo är inte hysteriskt högt. Trots det djävulska ämnesvalet så känns Darksiders inte det minsta mörkt eller ondskefullt. Tvärtom har det en lite glättig serietidningsstil med överdrivna figurer och färgsprakande grafik. Det är visserligen brutalt våldsamt men samtidigt lyser onödigt blodsprut och andra äckligheter med sin frånvaro. Det för snarare tanken till ironiskt serietidningsvåld än till skräckfilmer och lider därmed inte av den ofta spekulativa blodlust som den här genren annars är så full av.

Darksiders tillför alltså inga enskilda nyheter, bjuder på noll innovation och håller sig stadigt inom de ramar som fans av denna väletablerade genre har vant sig vid. Det har inte någon ovanlig eller speciellt intressant historia att komma med och röstskådespeleriet ligger på genrens traditionellt låga nivå. Men trots allt detta så har man lyckats få det att fungera. Darksiders bjuder nämligen på en genuin spelglädje som kommer av tillgänglighet, ett lagom okomplicerat spelsystem och en för genren nästan snäll framtoning. Trots att det här spelet knappast lär gå till historien som en milstolpe eller kanske kommas ihåg över huvudet taget så är det solid lättspelad underhållning i en synnerligen populär genre och det är faktiskt inte så illa. Mer allmänna actionspelare bör därmed vänta tills det hamnar i reakorgen medan riktiga fans av genren lugnt kan köpa det till fullpris och få god valuta för sina pengar.