Brutalt kreativt

Brütal Legend – recension

Publicerad: 2009-10-22

Hårdrocken har sedan urminnes tider haft en kärleksaffär med fantasy. Demoner, stora yxor, muskulösa hjältar, kurviga hjältinnor och eldsprutande drakar har passat perfekt på skivfodralen. Kombinationen med rockattribut som gitarrer, bilar och läderkläder med nitar har skapat en egen mytologi och estetik. På exakt den grunden vilar actionäventyret Brütal Legend. Frontfiguren och den som influerat spelet mest är rockaren och skådisen Jack Black. Han har dessutom lånat röst och utseende till spelets hjälte, roddaren Eddie. Historien börjar med att Eddie får något tungt i huvudet då han jobbar på en konsert. I det läget flyttas han till en märklig och magisk värld där alla hårdrocksfantasier är verklighet. Nu måste han hjälpa till att besegra elakingen som vill förslava befolkningen och tvinga dem till karriärjobb i gruvan.

Rent spelmekaniskt är detta ett actionäventyr av standardsnitt. Spelvärlden är öppen, man far omkring som man vill och utför huvuduppdrag för att historien ska fortsätta eller sidouppdrag för att få extra fördelar. Befolkningen man befriar kan samlas till en armé och ges enkla order. Med gitarrsolon kan man utföra speciella handlingar, ungefär som magi i typiska fantasyspel. Själva solot klarar man genom att dra några riff i ett moment som liknar typiska musikspel.

Singelspelet är tillräckligt varierat och underhållande men ren funktionsmässigt inte särskilt originellt. Det senare gäller däremot inte onlineläget som tar formen av en match mellan två spelare med varsin rockscen. Genom att samla fans kan man rekrytera nya trupper av olika slag från tjejer med automatvapen till roddare med högtalare som river byggnader. Sedan gäller det att förstöra motståndarens scen. Det är både kul och annorlunda om än inte så varierat. Förutom spelets originalmusik som rullar i bakgrunden kan man lyssna på radio i bilen. Då bjuds man på ett skönt tvärsnitt av metall i alla former från klassiker som Judas Priest och Black Sabbath via Mötley Crew och Girlschool till modernare band som Skeletonwich. Praktiskt taget varenda metallgenre finns med utom de allra mörkaste. Jack Black och hans gäng rebeller kan sin metall och alla fans lär hitta något de gillar, ingen lär råka ut för något som får dem att kasta upp.

Det här spelet lever på två saker, nämligen humor och musik. Manuset må vara förutsägbart, men röstskådespeleriet är bra och dialogen välskriven. Dessutom drar en hel del rockprofiler sitt strå till stacken som Ozzy Osbourne, Lita Ford, Lemmy Kilmister och andra. Brütal Legends styrka strömmar från gladlynt kreativitet och en djup kärlek till rock n roll. Historien är överfull med rockfilosofi. Den förslavade befolkningen är exempelvis en inte särskilt subtil metafor för att sitta fast i Svenssonlivet. Spelet både hyllar och driver med det medvetna utanförskap som metallkulturen står för. Trots att grafiken inte kommer att vinna några priser för teknisk excellens så är figurernas minspel fantastiskt och alla väldesignade karikatyrfigurer en ständig källa till glädje.

Det enda som inte är originellt i Brutal Legend är den grundläggande spelmekaniken men allt annat svämmar formligen över av kreativitet. Som koncept är det här precis vad spelbranschen behöver. Spelmediet har nått oerhörda höjder i form av teknisk kompetens men fastnar ofta i stereotypa format som följs slentrianmässigt. I en värld där några nya knappkombinationer eller bättre grafik alltför ofta hyllas som en ”revolution” så är Brütal Legend ett uppsträckt finger av brutal skaparlust och hänsynslös humor. Obotliga Svenssons behöver inte göra sig besvär, men alla som någon gång spelat luftgitarr på soffbordet bör kasta sig över Brütal Legend och känna kraften. Men vrid upp volymen, det måste spelas HÖGT.

Steve Danielsson