Avslaget och utslaget

King of Fighters 12 – recension

Publicerad: 2009-10-07

King of Fighters är en långlivad serie japanska fajtingspel. Den första titeln kom redan 1994, först till spelhallsmaskiner och till den av de flesta bortglömda spelkonsolen Neo Geo. Nu kommer serien alltså till Playstation 3 och XBox 360. Det här är en renodlad retrotitel där man väljer bland ett tjugotal olika figurer med genrens välbekanta stilar som skolflickor, muskelknuttar, Bruce Lee-kopior och så vidare. Spelmekaniken är också synnerligen traditionell, man kombinerar knapphamrande med spakviftande och om man lär sig de inte alltför talrika kombinationerna kan man få figurerna att göra avancerade attacker.

Det har pratats mycket om grafiken eftersom spelstudion har handritat bilderna av figurerna. Här har man inte fuskat med 3D utan gjort det på det gamla hederliga sättet. Det är ingen tvekan om att det varit ett enormt arbete eller att det krävts både skicklighet och envishet för att tröska igenom figurernas alla rörelser. Det är imponerande men det är också djupt tragiskt för allt detta arbete är totalt bortkastat. Resultatet ser nämligen ut inget vidare ut. Man har parat det med modernare bakgrunder och lite effekter men det hjälper inte ett dugg. Det ser faktiskt långt bättre ut på skärmbilderna än vad det gör när figurerna rör sig så dra inte för många växlar på bilderna.

Spellägena kan inte heller rädda fajtingkungen undan giljotinen. Arkadläget erbjuder bara matcher tre mot tre och det är väldigt kort. En erfaren spelare lär köra igenom det på en kafferast men en nybörjare kommer att svimma av uttråkning innan dess. Utmaningsläget är inte mycket bättre. De datorstyrda spelarna är nämligen retro de också, det vill säga lika korkade som de var förr i tiden. Det finns onlinespel men det är väldigt trögt, har otroligt bökiga menyer och frågan är hur lätt det kommer att bli att hitta motståndare i längden. Det enda område där spelet faktiskt funkar hyfsat är mot en kompis på samma konsol. Som partyspel är det inte ett totalt misslyckande eftersom det är relativt få attacker per figur och därmed duger det bra för ovana att bara hamra. Men det här är ett fullprisspel och enkelspåriga dueller räcker inte på långa vägar för att motivera ett köp.

Tyvärr så är det här precis den sortens spel som det anses häftigt att tycka om. Bland folk som är extremt spelintresserade finns det en status i att gilla lite udda retrotitlar - vare sig de är bra eller inte. Detta fenomen ligger förmodligen bakom de hyllningar som det här spelet har fått på vissa håll. Under årets branschmässa E3 vann spelet exempelvis ett antal priser inklusive ”Best Fighting Game on PlayStation 3” från IGN, vilket är helt bisarrt. Men faktum är att det säger mer om vilken nördfest E3 är och hur stor del av spelpressen som har fallit offer för ”cool-komplexet” än vad det säger om själva spelet.

King of Fighters 12 är nämligen rena tramset. Det här är en totalt överflödig titel som bara har ett värde för en extremt liten grupp nostalgiker som av någon anledning fastnat för serien. King of Fighters bjuder på samma intelligensbefriande hamrande som för femton år sedan och dessutom samma hackigt dåliga grafik. Det är inte alls häftigt och det finns inga dolda djup över huvudet taget. Det är exakt vad det verkar vara nämligen ytligt, simpelt och fult. Det här spelet borde på sin höjd varit ett digitalt distribuerat spel för en hundring och även då hade det bara varit intressant för ett litet fåtal.

Den som absolut vill ha ett retrofajtingspel blir klart nöjdare med Street Fighter 4. Är man bara ute efter slagsmål i allmänhet kan man antingen hitta det utmärkta Soul Calibur 4 till en billig penning eller ännu hellre vänta på Tekken 6 som ser riktigt lovande ut. King of Fighters 12 kan däremot bara rekommenderas till dem som har behov av att hissa sin nördstatus. I så fall kan de köpa det, lägga det på hyllan och berätta för alla kompisar hur bra det är. Men att spela det finns det faktiskt inte ett enda skäl i världen att göra. Skit är nämligen skit, även om det är retro.

Steve Danielsson