Klockren b-filmskänsla

Wet – recension

Publicerad: 2009-09-21

Rubi Malone är så hård att hon får Lara Croft att likna en bortklemad skolflicka. Den här tösen är skoningslöst våldsam, häpnadsväckande ful i mun och tar sig ett järn ur närmaste whiskyflaska när smärtan blir för mycket. Knappast en tjej man vill gifta bort sin lillebror med och inte direkt något våp som fått vara med för de kvinnliga kurvornas skull. ”Vem är det som är slynan nu?” undrar Rubi retoriskt efter att ha skjutit bort familjejuvelerna på någon stackars buse. Den som får känslan av att Wet inte är något gulligt sällskapsspel har fattat saken helt rätt. Den som trodde att kvinnliga spelhjältar bara är sexobjekt hade helt fel.

Wets spelstil är fartfylld action ungefär som Devil May Cry, uppblandat med en nypa John Woo och massor av akrobatik. Det hela börjar precis som en typisk lågbudgetrulle med några fartfyllda scener för att sedan introducera själva historien. Grafiskt har man också gjort allt för att få det att likna en gammal b-film med urblekta färger, filmrepor och andra defekter i bilden. Det är rejält blodigt och överdrivet våldsamt, men på ett ironiskt och ofta komiskt sätt, i alla fall om man är utrustad med en tillräckligt svart humor.

Rubi bär på dubbla pistoler som hon med förödande träffsäkerhet kan använda samtidigt som hon utför diverse akrobatiska rörelser. Så snart hon hoppar, glider eller svingar sig från något så saktas tiden ned så att man hinner slakta fienderna på spektakulära sätt, vilket givetvis ger extra stilpoäng. Som om det inte vore nog så har hon dessutom ett svärd som med fördel används till att skiva elakingarna på både bredden och tvären. De frikostigt tilltagna slowmotion-sekvenserna kunde ha blivit för mycket av det goda, men den genuina biostämningen och ständiga tillgången på fiender får det att kännas helt rätt. Utmaningen är alltså inte bara att överleva utan att se bra ut när man gör det.

Socker på tårtan är några mycket imponerande actionsekvenser som sömlöst blandar reaktionsbaserade moment med skjutande och filmsnuttar. Trots b-filmstemat så har man verkligen inte snålat på Wets mjuka värden. Brian LeBarton som är känd från Beck har komponerat spelets rökiga bluesrockmelodier med inslag av såväl hiphop som metall. På skådespelarsidan märks Malcolm McDowell som skurken i dramat och Eliza Dushku i huvudrollen som Rubi. Manusförfattaren Duppy Demetrius har tidigare skrivit för tv-serier som 24 och The Closer. Wet ligger därmed väl över snittet i fråga om skådespeleri, dialog och manus.

Resultatet är en enda stor pyttipanna med allt som utvecklarna har tyckt är häftigt. Influenserna kommer från Hongkongaction, parcour, exploitation, grindhouse och spagettivästern. Ytterligare en uppenbar inspirationskälla är Tarantinos filmer som Pulp Fiction, From Dusk to Dawn och i synnerhet Kill Bill. En smula förvånande är att man faktiskt har lyckats foga samman allt detta till en stilmässigt homogen enhet. Det är lite mer ofokuserat rent spelmekaniskt, men inte så mycket att det förstör nöjet. Det flirtas skamlöst med mycket som är inne just nu och det kan verka lite spekulativt, men det uppvägs av Wets genuint sköna b-filmsatmosfär som resonerar klockrent mot det överdrivna innehållet.

Wet är ett originellt actionspel med perfekt stilkänsla och det räcker väldigt långt. Full rulle, skön musik och en härlig lek med klichéer borgar för att ingen får tråkigt. Precis som en bra b-film är Wet långt mer stil än substans och tar inte sig självt på för stort allvar, men det levererar en tät atmosfär och lekfullt röj i rikligt tilltagna doser. För alla med smak på hetsig action och udda populärkultur är Wet en riktig fullträff.

Steve Danielsson