Kraftfullt och lekfullt

Colin Mcrae DIRT 2 – recension

Publicerad: 2009-09-04

Namnet till trots så är det inte den bortgångne Colin McRae som är frontfiguren i Dirt 2 utan den mer levande amerikanske rallyföraren Ken Block. Han är främst känd för sina underhållande filmsekvenser där han gör galna saker med sin rallybil och för en lekful attityd som verkar ha fått sätta stämningen på hela spelet. Liksom tidigare handlar det om olika sorters offroadtävlingar med tonvikten på rally och rallycross. I kampanjen börjar man som nybakad rallyförare och så jobbar man sig fram genom tävlingar över hela världen. Strukturen är klassisk för racingspel och tävlingsformerna sträcker sig från rally och rallycross till ökenracing och amerikanska stadiumtävlingar.

Körkänslan är till största delen bra för genren. Dirt 2 försöker inte vara någon simulator utan satsar på en lekfullt lättkörd stil. Samtidigt har man balanserat upp det avslappnade med mer realistiska finesser som fullständig skademodellering. Resultatet är en god avvägning mellan action och utmaning. Kontakten med underlaget är inte i absolut toppklass så Dirt 2 lär inte göra hårdhudade simulatorfans glada, men stilen passar de flesta andra. Som brukligt i genren är tävlingarna korta men intensiva. Bantävlingarna skiljer sig mest i fråga om bilarna och sträckningen medan vanligt rally sticker ut eftersom man naturligtvis kör en bil i tagen och får noterna upplästa. Liksom tidigare i serien är rally den svagaste grenen. Dirt 2 funkar bättre i banracingen och delvis beror det på att de intensiva duellerna för att komma först tar uppmärksamheten från den lite väl lättsmälta simuleringen.

Utseendemässigt finns det ingenting att klaga på. Stilen är färgglatt kontrastrik snarare än fotorealistisk men bilarna är detaljerade och framför allt rör de sig mycket bra. Det sprutar massor av grus, vatten och lera på ett tilltalande sätt och banorna är skönt varierade. Vagnparken består av rallybilar, pickuper och buggyer. De flesta modellerna känns snarlika inom varje klass men det är tillräckligt med variation för att inte bli enahanda. Vissa bilar går att använda i flera klasser om man uppgraderar dem, exempelvis kan man konvertera sin rallycrossbil till en rallybil om man inte har råd att köpa ett helt nytt fordon.

Vill man så går det att justera bilens inställningar före varje tävling, men det är ett enkelt system som inte kräver speciellt mycket huvudkliande. På det hela taget ligger fokuset mer på själva tävlandet än på bilarna och det är bra i den här sortens spel. Ett av problemen med Dirt var det kraftigt överdesignade och svårarbetade menysystemet. Tur nog har man slängt ut det och börjat på ny kula i Dirt 2. Istället bjuds ett menysystem i form av en racingtrailer, ett garagetält, registreringsdisk och så vidare. Det är snabbt och lättarbetat men bygger samtidigt upp stämningen inför tävlingarna.

Dirt 2 fixar till de flesta problemen som föregångaren led av och det är ett lyft för serien. Vad som inte har ändrats är att det fortfarande handlar om lagom lättkörd actionracing. Visst är det ytlig underhållning, men Dirt 2 är så välbalanserat och skönt effektfyllt att det passar alla som inte tar sin virtuella racing på alltför blodigt allvar. Trots konkurrens från en hel del bra titlar i genren just nu så är Dirt 2 ett rekommenderat köp för alla racingfans, även de som inte trivdes med ettan.

Steve Danielsson