Gammalt och nytt

Wolfenstein – recension

Publicerad: 2009-08-27

Wolfenstein 3D kom redan 1992 och är den titel som startade genren förstapersons skjutspel. Från klassiker som Doom och hela vägen till moderna spel som Halo eller Killzone så går det att spåra rötterna direkt till Wolfenstein 3D. Serien återuppväcktes år 2001 med Return to Castle Wolfenstein, den dök upp igen 2003 i form av onlinespelet Wolfenstein Enemy Territory och senast som rollspel på mobiltelefoner 2008. Nu är det dags för ytterligare en tagning på detta minst sagt klassiska tema.

Liksom tidigare i serien spelar man en amerikansk soldat under andra världskriget. Den spelvärld som visas upp är dock ingen historisk simulering utan bygger snarare på Hollywoodmyten om andra världskriget parat med lite mysticism och Indiana Jones. Historien når aldrig riktigt upp till originalspelets bisarra nivåer, men det är en fantasifull spelvärld med nazister som eviga elakingar. Spelmekaniskt är detta ett avsiktligt traditionellt skjutspel. Utvecklarna har helt tydligt velat gå tillbaka till en renare, enklare spelstil där man bara skjuter och njuter. På den punkten har man lyckats bra för det finns en slags frihet i enkelheten och frånvaron av finlir. Vapenarsenalen påminner också om gamla tider med sin kombination av vanliga skjutjärn och allt mer bisarra supervapen.

För att komplicera saken en smula så kan man med hjälp av mystiska kristaller gå in i en alternativ verklighet där man ser saker som annars är osynliga. Kristallerna laddas upp i kraftkällor och den alternativa verkligheten kan användas som ett vapen på flera sätt. Det går exempelvis att sakta ner tiden och liknande användbara saker. De fysiska banorna är oftast väldesignade med intressanta situationer som också påminner om klassiker i genren. Till detta läggs moderna effekter som en bana där gravitationen slutar fungera ibland. Kampanjens själva uppbyggnad är däremot tagen direkt från Call of Dutyserien. Här blandas förutbestämda filmliknande actionsekvenser med en illusion av frihet, trots att banorna är helt linjära.

Men kombinationen av en gammaldags enkel skjutspelsmekanik och en manusdriven filmliknande upplevelse är inte helt lyckad. Ofta sitter man otåligt och väntar på att pratandet ska ta slut så att man kan få återgå till att brassa på. Det är nämligen glatt skjutande som spelstilen handlar om och när spelmekaniken är så rakt på sak behövs ingen ytterligare motivation. Därmed känns mellanspelen ofta som ett hinder. Att historien som berättas inte är något vidare intressant och att röstskådespeleriet är avsiktligt överdrivet gör inte saken bättre. Dessutom lider spelet av en del omoderna effekter exempelvis att fienderna är stenkorkade. Nu för tiden är vi bortskämda med högglanspolerad spelmekanik och i sina stunder känns Wolfenstein mer gammaldags än klassiskt.

Wolfenstein är inte något dåligt skjutspel och i sina bästa stunder bevisar det att det fortfarande finns plats för okomplicerad action. Men spelet hade blivit ännu bättre om man inte haft Call of Duty-komplex. Ett ännu större fokus på skjutandet och en mer strömlinjeformad kampanj skulle ha gjort det roligare. Istället varvas enormt njutbara moment av snabbfotad action med utdragna specialsekvenser och filmer som stör rytmen utan att ge något i stället. Wolfenstein är värt ett köp om man brinner för genren men det är inte något måste.

Steve Danielsson