Äkta amerikanskt klavertramp

G.I. Joe The Rise of Cobra – recension

Publicerad: 2009-08-12

G.I. Joe är ett mer eller mindre okänt koncept på den här sidan av Atlanten. Ursprungligen var det nämligen en docka för pojkar som dök upp på 50-talet i USA, med den beskrivande undertiteln ”en äkta amerikansk hjälte”. På den tiden var det naturligtvis helt rätt. Kommunistskräck, patriotism och allmän uppblåsthet härjade fritt vilket dockorna både spelade på och bidrog till. På 80-talet försökte man modernisera den anakronistiska G.I. Joe och förvandla honom till en slags superhjältegrupp. Nu har Joe som alla säkert märkt blivit en film och naturligtvis får vi ett spel i dess släptåg.

G.I. Joe The Rise of Cobra bjuder på en komplicerad och dåligt skriven superhjältehistoria som levereras med skådespeleri av lägsta klass. Att alla figurerna har de häftigt svarta dräkterna från filmen tjänar mest till att beröva dem den lilla individualitet de möjligen kunde haft. Vare sig historien eller rollfigurerna bjuder alltså på någon motivation för spelaren och därmed vilar titeln helt på sin spelmekanik. Med vänster spak styr man sin figur och med höger spak väljer man mål. Kameravinkeln väljs automatiskt vilket dels berövar en känslan av kontroll och naturligtvis leder till de problem som brukar uppstå med automatiska kameror. Exempelvis ser man inte alltid de fiender som skjuter på en och tvingas därför springa runt och leta efter dem.

Det finns en vapenattack och en närstridsattack som man trycker entusiastiskt på för att göra sig av med fienderna. Tanken är att man ska koordinera eldgivningen med sin stridsparskamrat men i praktiken duger det med de automatiska målvalen så det enda man har att göra är att springa framåt och hålla inne avtryckaren. Så fortsätter det uppdrag efter uppdrag och monotonin bryts bara av några fordonsbanor som lider av mycket dåliga kontroller, samt en och annan bossfiende som man behöver skjuta lite extra på.

Det finns en del uppgraderingar och specialfunktioner men egentligen behövs de inte. Man kan exempelvis ta skydd och ducka men det går bra att strunta i det. Enformigheten är det som i slutänden slår ihjäl spelglädjen eftersom det faktiskt bara handlar om att springa framåt och skjuta oavbrutet. Ens stridsparskamrat är dessutom synnerligen korkad. Ibland hamnar han på efterkälken vilket man löser genom att bara låta honom materialisera sig bredvid ens figur. Det finns fler problem med G.I. Joe men få lär spela så länge att de hinner reta sig på dem. Det enda positiva man egentligen kan säga är att det är hyfsat snyggt och mycket enkelt att komma in i.

Att basera en film på en docka från 50-talet är lite tunt i sig. Det blir inte bättre av att det är en superpatriotisk docka som mest hade syftet att blåsa liv i krigsviljan hos det amerikanska folket under kalla krigets början. Att man sedan försökt klämma in det här tramset i en superhjältekostym gör inte saken bättre. Med andra ord har det här spelet en minst sagt skakig grund att stå på och lägger man till en enformigt gammalmodig spelmekanik så blir resultatet en besvikelse på alla fronter. G.I. Joe kan kanske ha ett slags affektionsvärde för flaggviftande amerikaner, men rekommenderas absolut inte till någon annan.

Steve Danielsson