Massproducerad prototyp

Prototype – recension

Publicerad: 2009-06-29

Ett mystiskt virus infekterar New York, regeringen sätter staden i karantän och militären håller den i ett järngrepp. Alex Mercer har fått superkrafter genom viruset och nu gäller det att kliva i hans skor och nysta upp mysteriet. Man kastas rakt in i historien med minsta möjliga startsträcka och snart bär det av tvärs över Manhattan. Prototype hakar på trenden med vuxna superhjältehistorier och tar sin inspiration från många olika håll.

Det här är ett öppet spel där man far runt som man vill och utför huvuduppdrag eller sidouppdrag i egen takt. Spelstilen påminner om exempelvis Crackdown eftersom man klänger, springer och hoppar över hustak och gator. Efter hand förbättrar man sina krafter och lägger till nya egenskaper. Spelets gimmick är att Alex kan absorbera fiender och sedan ta deras form så att man kan promenera runt bland elakingarna utan att de anfaller. När man absorberar en fiende får man också en del av deras minnen vilket blir ett sätt att föra historien framåt. Men om det här låter som en salig blandning så är det bara början.

Det finns nämligen en uppsjö av funktioner att roa sig med. Alex är ett slags smörgåsbord av inlånade superkrafter; han kan hoppa långa sträckor, springa snabbt som blixten, har svärdsblad istället för händer, han kan löpa upp för husväggar, kasta bilar omkring sig och få sylvassa spetsar att växa upp ur marken. Om det inte var nog kan man dessutom plocka upp fiendernas skjutvapen och brassa på. För att vara på den säkra sidan har man dessutom gjort spelet en smula osmakligt på ett sätt som visserligen är trendigt men som känns spekulativt och lite barnsligt. Stadsmiljön är överlag välgjord men den sticker inte ut i genren och dessutom börjar New York bli en smula överexploaterat som spelvärld.

Man kan kanske tro att det bara är en fördel när ett spel klämmer in så många funktioner och att det ska leda till större bredd, men så blir det inte här. Prototype saknar konceptuellt fokus och det blir mer rörigt än varierat. Det hade varit bättre om man strävat mer efter en konsekvent helhet. Men den allvarligaste svagheten är att de mjuka värdena fått stryka på foten. Historien är så klichéfylld att man genast tappar intresset och manuset misslyckas kapitalt med att motivera spelaren. Dialogen består uteslutande av plattityder staplade på varandra och röstskådespeleriet är mediokert. Värst är att hjälten Alex är en stereotyp tuffing med supermaskulint låg stämma och en total brist på personlighet. Att halvhjärtat sno ihop en historia som passar spelmekaniken är en gammal ovana som spelbranschen verkligen behöver växa ifrån.

Det är omöjligt att inte jämföra det här spelet med Infamous eftersom de bygger på exakt samma spelidé och har en nästan identisk bakgrundshistoria, men det är inte en jämförelse som smickrar Prototype. Infamous har nämligen ett säkrare fotfäste i spelmekaniken, en snyggare miljö, långt mer levande huvudpersoner och en mänskligare berättelse än Prototype. Den som har en Playstation 3 rekommenderas därför att köpa Infamous om ämnet tilltalar. På XBox 360 och PC är Prototype starkare eftersom det är mer ensamt på plan, men det gäller att man tänder på idén om det ska vara värt ett köp. Prototype har lånat inspiration från många spel men är så fullt av klichéer att det blir mer buffé än prototyp.

Steve Danielsson