Demolera den röda planeten

Red Faction Guerilla – recension

Publicerad: 2009-06-20

Red Faction är en serie skjutspel som tar plats på Mars i en inte alltför avlägsen framtid. Det första spelet kom 2001 och följdes av en tvåa året efter. Nu återkommer serien och byter delvis genre. Det handlar fortfarande om action och skjuta men nu är det ett öppet, uppdragsbaserat tredjepersonsspel i samma stil som Merenaries. Man får rollen av Alec Mason, en gruvarbetare som kommit till Mars för att hjälpa sin bror. Snart vänds dock hans existens över ända och han tvingas istället gå med i den lokala motståndsrörelsen som kämpar mot jordstyrkorna. Situationen kompliceras ytterligare av de lokala rövare som bor i Mars ödeland.

I spelet har Mars gjorts beboeligt genom att man skapat en artificiell atmosfär men planetens karaktäristiskt röda ökenlandskap dominerar fortfarande. Guerilla lyckas för det mesta bra med att skapa känslan av en annan värld, trots att man inte gjort någon större ansats att simulera Mars svagare gravitation. Precis som i Mercenaries spenderar man en hel del tid i olika fordon. Det gäller att befria ett distrikt i taget genom att utföra uppdrag, på ungefär samma sätt som i exempelvis Saints Row 2. Under tiden är man fri att fara runt som man vill men eftersom det inte finns någon direkt anledning att hänga kvar i de distrikt man redan befriat så blir spelet mer linjärt än det kan verka.

En central spelmekanisk idé är att allting går att ha sönder. Man kan demolera byggnader och bokstavligen jämna dem med marken, krossa fordon och riva broar. Till sin hjälp har man sprängmedel, fordon och inte minst en hederlig gammal slägga. Demoleringen tjänar flera syften. Dels samlar man på sig delar från sönderslagna saker och byta sedan in dem mot uppgraderingar och nya vapen, men förstörelsen är också ett sätt att ta sig fram. Det tvingar en att tänka i nya banor, exempelvis behöver man inte använda dörren för att komma in i en byggnad, man kan slå sig rätt igenom väggen istället. Olika material har dessutom olika hållbarhet vilket gör att samtliga metoder behövs för att kunna sprida ödeläggelse. Det är inte särskilt realistiskt eftersom betongen har samma hållbarhet som frigolit, men det hade naturligtvis inte blivit särskilt roligt om det tagit en timme att slå upp ett hål i en vägg.

En annan central egenskap är att man inte kan stanna på en plats speciellt länge när man välbörjat ställa till med oväsen. Gerillan är ständigt i underläge så det gäller att göra snabba attacker och sedan sticka därifrån. Dröjer man kvar så anländer det allt fler och allt tyngre beväpnade jordsoldater. Det stämmer bra med historien men tjänar också syftet att hålla farten uppe i spelet. Flyr man från soldaterna så gäller det att hålla sig undan tills de ger upp. Spelkontrollerna fungerar bra både när man är till fots eller i ett fordon.

Red Faction Guerillas problem består i bristen på omväxling och driv. Ganska snart har uppdragen blivit välbekanta och man upprepar sedan samma saker i distrikt efter distrikt. När den första förtjusningen över allt demolerande sjunkit undan så blir anfallen mot jordsoldaterna snart rutin. Andra spel i genren, exempelvis Mercenaries 2 eller Saints Row 2, har mer som driver en framåt. Historien för tankarna till den gamla Arnold-filmen Total Recall och det är faktiskt ingen dålig spelidé, men man har inte gjort tillräckligt med den för att hålla intresset på topp. Hur roligt man tycker att Red Faction är beror alltså mycket på om man störs av upprepningar. Det här är ett bra actionspel med några originella egenskaper, men inte riktigt det fantastiska Marsäventyr det skulle kunna ha varit.

Steve Danielsson